Ska man använda zoom för flygfoto?

Vi började flygfotografera från radiostyrda helikoptrar 2006. Då fanns inte begreppet drönare (om civil obemannad flygfarkost) och ännu mindre begreppet drönarfoto. På den tiden var kameraupphängningarna väldigt rudimentära, vilket fick följden att kameran skakade en del. För att få acceptabel skärpa krävdes korta slutartider, vilket krävde små bländartal. Alltså använde vi bara fasta linser med stort ljusinsläpp eftersom den tidens ljusstarka zoomobjektiv var alldeles för tunga för att lyfta. Det tekniska resultatet blev utmärkt men vi flygfotografer var tvungna att ta ner drönaren och flytta oss ganska ofta för att variera utsnittet. Regler och säkerhetstänk hindrade (och hindrar oss fortfarande) från att flyga UAS:en över områden som vi inte kan se från marken. Dessutom höll vi oss till vidvinkelobjektiv eftersom amplituden på skaket förstärks med längre brännvidd.

Sedan dess har stora tekniksprång skett. Dagens kameraupphängningar håller i princip kameran helt still om det så blåser storm. Det gör att vi kan flygfotografera med längre slutartider. Dessutom har zoomobjektiv i mindre storlek blivit lika skarpa som de fasta linser vi använde när vi började. Genom lite Mulle-Meckande har vi därför försett flera av våra UAS:er med zoomar som vi kan kontrollera från marken. På så vis kan vi under samma drönarflygning ta bilder med olika utsnitt och stil. Se exemplen nedan. Den övre bilden är vidvinklig och ser ut som ett konventionellt drönarfoto. Den undre bilden ser ut som ett mer klassiskt flygfoto där man har otograferat från en fullskala-helikopter med ett teleobjektiv. Tagna med drönaren hovrande på samma säkra plats över ett skogsparti.



Kommentarer